Svavelnedfallet över Värmland är numera lågt men återhämtningen från försurning är långsam. Ett stort antal av Värmlands sjöar och vattendrag är fortsatt försurade, och det bedrivs en omfattande kalkningsverksamhet i länet. Svavelnedfallet till skog i Värmland har dock minskat kraftigt. Vid den mest belastade mätplatsen i länet, Södra Averstad, har nedfallet av svavel (exklusive havssaltsbidrag) minskat från 8–10 kg per hektar och år i början på 1990-talet till i storleksordningen 1 kg per hektar under senare år.
Vad gäller kväve, så har nedfallet av oorganiskt kväve till barrskog i Värmlands län beräknats till mellan 4 och 6 kg kväve per hektar. Under det hydrologiska året 2020/21 underskreds för första gången den kritiska belastningsgränsen för barrskog i Sverige (5 kg kväve per hektar och år). Ett platsspecifikt, beräknat värde för Blåbärskullen var dock något högre (cirka 6 kg kväve per hektar och år. Kvävenedfallet till barrskogen i Värmland har halverats sedan 2001. Det är en något större minskning än den rapporterade minskningen av kväveutsläppen i Europa.
Skogarna i länet har en stor kapacitet till att lagra deponerat kväve i marken. Mätningar vid de avverkade
granytorna vid Södra Averstad och Blåbärskullen visar dock att störningar av skogsekosystemen kan göra att kväve börjar läcka ut i markvattnet. Det kväve som inte tas upp av skogsekosystemen kan transporteras vidare och bidrar till ett diffust läckage av kväve till grund- och ytvatten.